Det går framåt. Jag. Du. Livet. Bloggen. 

Jag försöker veta var jag är på väg eller var jag är och jag undrar var bloggen är eller om den är på väg någonstans. Jag undrar och det stressar mig. För trots att jag har planer vill jag förverkliga dem på en gång. nej. Jag vill visa er att jag har förverkligat den. Jag tvingar mig själv att visa er varje kliv framåt. Som en bebis vickar jag på höfterna med varje omtåligt steg jag tar. Jag skrattar och klappar händerna när hälen och trampdynan slår med en säker rytmetik mot marken. 

Jag berättar detta för er därför att jag är besatt av att visa mina kliv. Jag jobbar på det, men alla resor tar tid. Det är det första jag har fått acceptera som ett löfte inför denna resa. Jag har fått lova mig själv att inte kasta mig själv i en sjö när jag inte kan simma. Jag har fått lova mig själv att inte skada min kropp bara därför att en självförverkligande dröm inte slår i kraft första minuten den smids i hjärnan. Det vore en björntjänst. Det vore två stora kliv framåt men många fler tillbaka. 

Så jag skriver nu att jag är på väg. Du är på väg, livet är på väg och bloggen är på väg. och jag hoppas att jag vet, kanske inte vart vi ska, men i vilken riktning. Och jag vill så gärna ta med dig dit.